Den smutsiga historien bakom Vattenfalls kassako

El för medvetna” är budskapet i Vattenfalls reklamfilm som vill uppmärksamma oss om vindkraftens fördelar. Det är dock den klimatskadliga kolkraften som är det statliga elbolagets verkliga kassako. REKO har rest till Lausitz i Tyskland där mer än 100 byar har jämnats med marken för brunkolets skull.

Takterassen på Vattenfalls kontorsbyggnad i Cottbus, i den östtyska regionen Lausitz, har en fantastisk utsikt. Man ser ut över idrottsarenor, nyrenoverade bostadshus och lummiga skogar. Vid horisonten skymtar kolkraftverket i Jänschwalde.

Vad man inte ser är de enorma brunkolsbrotten, där jättelika skovelhjul karvar kolet ur marken. Inte heller ser man byn Neu Horno, ersättningen för byn som låg där skovelhjulen nu arbetar. En by där husen är nya och saknaden tung.

Utom synhåll är också kyrkan i Atterwasch, där prästen Mathias Berndt varje morgon tänder tre ljus, ett var för de byar som Vattenfall nu vill utplåna för att komma åt kolet under dem.

Vad som däremot känns närvarande, även om det inte syns där på takterassen, är de uppskattande orden från Stockholm.

När Detlev Dähnert, chef för planering av brunkolgruvorna på Vattenfall i Cottbus, får frågan vad han är mest stolt över från sina 32 år i brunkolsbranschen är det lönsamheten han tänker på.
- Vi omstrukturerade brunkolsverksamheten så att den blev konkurrenskraftig, Jag är väldigt stolt över att vi lyckades, säger Detlev Dähnert.

Svenska statens företag med störst ökad omsättning

I förra sommarens verksamhetsberättelse för de drygt 50 företag som ägs av svenska staten stod det svart på vitt:

”...Vattenfall stod för den största omsättningsökningen bland samtliga statligt ägda fötretag...Ökningen hänförs främst till Vattenfalls verksamheter i Tyskland...”

Brunkolsindustrin ägdes förut av östtyska staten, sen blev bolaget privat innan Vattenfall tog över vid millenieskiftet.

- Personligen, som ansvarig för förflyttningarna, är jag också stolt över det sätt vi har genomfört dem. Vi har varit ansvarsfulla. På DDR-tiden gick det väldigt illa till, fortstter Detlev Dähnert.

120 byar bortgrävda

Sedan 1924 har drygt 120 byar helt eller delvis grävts bort för att ge plats åt brunkolen.

En av de byar Detlev Dähnert har flyttat är Horno. Byborna kämpade över tio år för att hindra flytten men idag bor de i nybyggda hus i en förort till staden Forst vid den polska gränsen.

Mitt i byn ligger det Vattenfall-sponsrade Arkivet för försvunna orter.

Borgmästaren Bernd Siegert sjunker ner på en av bänkarna där man tar på sig skoskydden innan man går in till utställningen. Men han blir sittande, med de grova händerna slappt vilande på blåbyxorna.

- Det här är inte gjort för oss som bor i Horno. Många vill inte komma hit, allt är fortfarande för färskt, säger han.

Det är fyra och ett halvt år sedan flytten till nya Horno.

Kämpade för sin by hela vägen till EG-domstolen

När Tyskland återförenades lovade politikerna i delstaten Brandenburg att det var slut på tvångsförflyttningar. Löftet bröts, Horno skulle bort. De 300 byborna inledde kampen för sin by.

- Det hade inte gått att göra mer än vad vi gjorde. Vi gick till alla rättsinstanser, hela vägen till EG-domstolen. Men där fick vi avslag, berättar Bernd Siegert.

Har du någonsin ångrat att ni kämpade så mycket?
- Nej. Nu har vi åtminstone kvar känslan av att vi försökte allt.

Men nu vill Bernd Siegert egentligen blicka framåt. Han berättar om byns föreningsliv som är lika aktivt som förr: körerna, spelmanslaget och frivilliga brandkåren.

Allt nytt - men inget hem

En av byborna, Gunda Kaschwich visar runt i Horno. Kyrkan har ärvt sitt torn från företrädaren i gamla Horno och lekplatsen har byggts ut för de många barnens skull. Nya Horno byggdes med gamla Horno som modell. Gatorna drogs så att de motsvarar bygatorna i gamla Horno. Samma personer är fortfarande grannar.

Själv bor hon i ett brunt hus med vita jalusier. Dottern bor i grannhuset.

- Jag har fått allt nytt, men ett hem är det inte. Och ibland, om jag åker förbi en grävmaskin, börjar jag gråta. Utifrån säger de att vi har fått allt vi ville ha, att det inte är värre för oss än för andra som tvingats lämna sina hemorter av olika anledningar. Men jag kan aldrig åka tillbaka. Jag ser aldrig mitt hem mer, säger hon.

Vattenfall avlönar byns präst för att vårda Horno-bornas själar.

Ett fyra kilometer brett hål

Där Horno förut låg finns det nu ett fyra kilometer brett hål. En enorm maskin åker på skenor fram och tillbaka i dagbrottet, fraktar bort sand för att blotta brunkolen, som ligger 80-90 meter djupt. Sen gröper skovelhjul ur kolen och skickar iväg den mot kraftverket i Jänschwalde.

Astrid Hobracht har jobbat med brunkol i drygt 30 år och som en cowboy på prärien manövrerar hon jeepen över det guppiga dagbrottsområdet. Hon pekar på ett område där maskinerna dragit förbi. Där ska det planteras träd nästa år.

Astrid Hobracht är inte bekymrad över att byar får flytta för att ge plats till brunkolen.
- Vi har flera Horno-bor som jobbar här. Deras nya hus är fina. De hade vetat i 70 år att byn skulle bort. Alla tycker inte nödvändigtvis som de som klagar i medierna, säger hon.

Många anställda

Ungefär 5000 personer jobbar för Vattenfall i regionen. Även om det inte går upp mot DDR-tidens 72 000 anställda, är bolaget fortfarande en stor arbetsgivare i regionen.

Norr om dagbrottet ligger byarna Grabko, Kerkwitz och Atterwasch. Den 18 september förra året fick de 900 invånarna var sitt brev från Vattenfall. Samma dag höll bolaget presskonferens med delstatens statsminister. Den nya planen:
Dagbrottet ska byggas ut, de tre byarna måste bort.

Det blev en chock. Byarna hade visserligen varit hotade förr . Men 1994 upphävdes det byggförbud som tidigare gällt och statsministern hade ju lovat att det var slut med tvångsförflyttningar.

Prästen leder motståndet i Atterwasch

I byn Atterwasch doftar det av lindblom. Här finns en frivillig brandkår, en liten affär, ett hotell och en kyrka.

Prästen Mathias Berndt är sjukskriven sen han ramlade ner från ett träd och skadade ryggen.

Kanske var det ändå meningen med trädfallet, ler han när han bjuder på te och mineralvatten i sin trädgård. Befriad från sina prästplikter har han nu tid att engagera sig i kampen för att rädda hembyn. Ungefär 100 personer från de tre byarna och deras grannbyar är aktiva.

En första seger var när de lyckades samla ihop 27 000 namnunderskrifter i en medborgarprotest som delstatsregeringen tog ställning till 10 juli. Initiativet avslogs dock och nu krävs ännu fler namnunderskrifter för att överklaga.

Samarbete med miljöorganisationer

Byborna läser också på om alternativ till brunkolet, man skulle kunna bygga ut vindkraft, vattenkraft och biomassa i stället. De boende har också sökt stöd hos politiska partier och miljöorgansiationer.

René Schuster på miljöorganisationen Grüne Liga berättar att dagbrotten också förstör grundvattnet. Dessutom är brunkol en av de klimatskadligaste energikällorna. Brunkolskraftverk släpper ut nästan tre gånger så mycket koldioxid som till exempel gas, säger han.

Vattenfall svarar med att de försöker utveckla en teknik som kan samla upp koldioxiden, kapsla in det och stänga ner det under jorden.

Grüne Liga hävdar att förnyelsebara energier och spartekniker skulle göra det möjligt att fasa ut kolkraften till år 2050.

Enligt Vattenfall måste brunkolsdriften fortsätta längre än så. Tyskland ska avveckla kärnkraften till år 2020 och olje- och gasleveranserna är beroende av relationer med andra länder.

Aktiebolaget Vattenfall styrs av styrelse och vd. Vattenfalls ägare, svenska staten, kan påverka genom tillsättning av styrelsen och vd och via bolagsordningen. Utöver detta förs löpande samtal mellan regeringskansliet och Vattenfalls ledning.

Maud Olofsson bytte åsikt när hon blev ansvarig minister

Ansvarig minister är Maud Olofsson. Före alliansens valseger år 2006 var hon kritisk till brunkolsverksamheten.
”Jag kan inte heller tolerera att statligt ägda Vattenfall investerar i den smutsigaste energiproduktion vi känner till, även om det sker i andra länder.” skrev hon i en debattartikel i Svenska Dagbladet i februari 2005.

Nu låter det annorlunda.

I en interpellationsdebatt i våras fick hon frågan om hon vill avveckla kolbrytningen och kolkraftsproduktionen:
- Jag kommer alltså inte i dagsläget att verka för en sådan avvecklingsplan, blev hennes svar.

Maud Olofsson har avböjt att svara på Rekos frågor och hänvisar till sin politiskt sakkunniga Elisabeth Thand Ringqvist.
- Tyskland har bestämt att de vill ha brunkol, de tycker att det är bra. Vi kan inte säga i Sverige att vi ska bidra till den tyska energiomställningen, säger hon.

Sedan Vattenfall köpte brunkolsanläggningarna i Tyskland är det statens ansvar att utveckla verksamheten, säger Elisabeth Thand Ringqvist, annars borde man sälja. Frågan om Vattenfall över huvud taget ska vara statligt ägt utreds nu.

Följer tyska lagar

När det gäller miljökrav kräver staten att bolaget ska följa tyska lagar, något som det skryter med på sin hemsida att de gör.
- Vi ställer krav på att de ska jobba med hållbarhetsfrågor och att skattebetalarna ska få så mycket avkastning som möjligt, säger Elisabeth Thand Ringqvist.

René Schuster på Grüne Liga tycker inte att det räcker med att hänvisa till tyska lagar och tyska beslut:
- Den svenska regeringen har ett stort ansvar. De kan inte å ena sidan säga att de bara håller sig till tyska lagar och å andra sidan låta Vattenfall driva kampanj för att påverka just de tyska lagarna och val av energimix, säger han.

Trots att mycket återstår innan Vattenfalls planer kan sättas i verket, har de redan fått effekter för byborna.

Flaskfabriken som inte blev av

Familjen Brose hade tänkt bygga en flaskfabrik i Atterwasch men fick plötsligt sitt lånelöfte indraget när planerna om dagbrottet blev kända. Sen dess ligger fabriksbygget på is.

Pappan i familjen, Uwe Brose, skulle vilja bjuda Maud Olofsson och de andra ansvariga svenska politikerna till Atterwasch:
- De borde besöka den här regionen, naturen och dagbrotten. Sen skulle jag fråga dem om det går att förena med deras samveten att allt ska bort.

"Vad kan förbättras här? Allt är redan perfekt"

Sabine Nitschke, en av de aktiva i aktionsgruppen, pekar ut mot hagen som skymtar mellan prästens äppelträd och där grannens hästar betar. Sen visar hon på en skorsten där en storkfamilj byggt bo.
- Vattenfall säger att de ska ersätta oss och pratar om hur bra allt ska bli. Men vad kan förbättras här? Allt är redan perfekt, säger hon.

Vattenfall lämnar in sin formella tillståndsansökan till delstatsregeringen i slutet av året. Vattenfall har hittills inte fått nej på någon tillståndsansökan, även om bolaget behövt ändra i vissa detaljer.

Men än doftar lindblommorna i Atterwasch.

Sara Ahnborg

Publicerad i Magasin Reko, september 2008

 

Sara Ahnborg © 2007 • Privacy Policy • Terms of Use

www.ahnborg.se